Vi återlämnar och återlämnar: om repatriering av kulturarv och mänskliga kvarlevor

Som en av många besökare hade jag äran att beskåda de unika och färgrika Paracastextilierna när de ställdes ut på Världskulturmuseet i Göteborg 2008 i utställningen En stulen värld. Paracastextilierna är över 2000 år gamla konstföremål som hittades i gravar i Peru i början av 1900-talet och smugglades till Sverige utan tillstånd. Textilierna ägs sedan många år tillbaka av Göteborgs kommun och de har förvaltats av Statens museer för världskultur. I december 2009 begärde regeringen i Peru återlämnandet av textilerna, ett krav som accepterades 2013 av kommunfullmäktige. Paracastextilierna kommer nu att återlämnas till Peru och den första frakten skickas i år 2017.

Kraven på museer och institutioner att lämna tillbaka kulturella föremål och mänskliga kvarlevor är en process som har pågått sedan 1970-talet och som har ökat markant de senaste decennierna. Frågan om återlämnande, eller repatriering, har aktualiserats och uppmärksammats nationellt och internationellt. Sverige är inget undantag och både det inhemska urfolket, samerna, såväl som andra urfolksgrupper världen runt har begärt att deras kulturarv och mänskliga kvarlevor återlämnas. Så sent som maj 2017 återlämnade Karolinska institutet stulna kranier till Nya Zeeland vars regering sedan 2003 har fått uppdraget att föra tillbaka kvarlevorna från urbefolkningen tillbaka till landet. Regeringen har hittills återtagit cirka 400 urfolkskvarlevor från Europa och Nordamerika.

Haislaindianerna från nordvästra Kanada begärde 1991 repatriering av totempålen från Etnografiska museet i Stockholm, där den fanns bevarad. Den svenska regeringen beslutade 1994 att totempålen ska återlämnas. Museet fick i uppdrag att ombesörja artefaktens bevarande, vilket resulterade i att vägen från regeringsbeslutet 1994 till själva verkställandet 2006 blev komplicerad och långdragen. Återlämnandeprocesser är ofta komplexa och involverar många olika aktörer. Återlämnandet av totempålen har varit en symboliskt viktig händelse i Haislaindianernas arbete med att återerövra sin kultur och väcka intresset bland Haislas ungdomar för den egna kulturen.

Australien har vid flera tillfällen begärt återlämnande av aboriginernas mänskliga kvarlevor från universitet och museer i Sverige. Den svenska regeringen beslutade 2004 att överlämna alla mänskliga kvarlevor som funnits i samlingarna inom Statens museer för världskultur respektive Statens historiska museer till ursprungslandet Australien. I samband med beslutet framkom det att det fanns ytterligare kvarlevor från urbefolkningen även hos andra myndigheter och institutioner. Regeringen gav ett antal myndigheter i uppdrag i mars 2005 att inventera sina föremålssamlingar i syfte att finna eventuella mänskliga kvarlevor från världens urbefolkningar. Etnografiska museet i Stockholm återlämnade år 2004 kvarlevorna efter tjugo aboriginer och 2008 överlämnade Lunds universitet kvarlevorna efter två aboriginer till Australien. Återförande av mänskliga kvarlevor är en del i den försoningsprocess som pågår mellan Australiens aboriginer och den övriga befolkningen. Australiens invånare och deras regering fäster stor vikt vid att aboriginska kvarlevor återförs till hemlandet.

Kulturella föremål och mänskliga kvarlevor som numera finns bevarade och förvarade på statliga museer och institutioner i Europa hämtades och smugglades på olika sätt under de europeiska stormakternas koloniala tid. I Sverige har dessa berövats under kolonialiseringen av Sápmi och under den tid då rasbiologisk forskning genomfördes i landet, vilken bland annat kännetecknades av skallmätningar och gravplundringar. Repatriering av mänskliga kvarlevor och kulturarv är en viktig del av en lång kamp som urfolk världen runt bedriver för att återfå och stärka sina territoriella, kulturella och religiösa rättigheter. På Sametingets hemsida kan en läsa att repatriering handlar om rätten till det egna förflutna och till sina förfäder, vilka förtjänar en värdig återbegravning. Det handlar även om försoning och det faktum att staterna bör erkänna orätt som har gjorts och därmed lämna tillbaka det som har stulits.

Repatriering av mänskliga kvarlevor och kulturella föremål är en viktig rättighetsfråga eftersom den handlar om äganderätten. Processen bär många gånger på en andlig- och försoningsdimension. Återlämnanden berör juridiska, historiska, politiska, etiska och moraliska frågor. Vi återlämnar och återlämnar för att det är det enda rätta att göra.

 

 

 

Posted in Okategoriserade and tagged , , .