Tånga Heds återkomst

One of the outstanding achievements of the 20th century in the humanitarian field has been the establishment of the principle that the refugee problem is a matter of concern to the international community and must be addressed in the context of international cooperation and burden-sharing.

 

The UN Refugee Convention 1951: The Travaux préparatories

 

Den 9 september 2015 deltog jag tillsammans med hundratals andra i manifestationen Refugees Welcome på Götaplatsen i Göteborg. Under hela hösten strömmade flyktingar in till Europa. Många europeiska länder saknade effektiv mottagningsberedskap och vissa valde att bygga stängsel för att stoppa människorna på flykt. Kritiska röster på hemmaplan sade att vi inte har plats för alla i Sverige. Jag reagerade och började då minnas hösten 1991 när jag som fjortonårig flykting anlände till Tånga Hed utanför Vårgårda. Född och uppvuxen i Kroatien i en familj där båda föräldrar var egna företagare var jag van vid privilegier och en god levnadsstandard, som ett eget rum i en villa på flera hundra kvadratmeter.

Många flyktingar kom till Sverige från Balkan den hösten och vi tvingades dela ett rum i Tånga Heds baracker med sju andra personer. Vi var sammanlagt tio personer i ett enda rum, fem vuxna och fem barn. Våningssängar i metall fyllde rummet och vi använde lakan för att skapa ”väggar”. Tånga Hed var fram till 1995 under Älvsborgs regemente inom Försvarsmakten. Det var ironiskt att vi som flydde kriget skulle söka skydd och vistas på en nedlagd och nedgången militäranläggning men det viktigaste var att vi var trygga. Det fanns plats för oss i Sverige.

Livet på Tånga Hed var trots allt lite spännande ur en fjortonårings synvinkel. Det rådde brist på tolkar och eftersom min engelska var bra sattes jag direkt in i arbete vid hälsokontroller av kvinnor och barn. Under mina år i hemlandet hade jag som turist hunnit besöka ett antal länder men i Tånga Hed mötte jag hela världen. Det fanns människor från alla världsdelar, med olika religioner och kulturer. Jag umgicks med irakier och iranier, lyssnade på reggae med kenyaner och åt frukost med romer.

Nyligen fick jag höra att Tånga Hed, numera renoverad och upprustad evenemangcenter och campingplats under SVIF:s ledning, återigen används vid behov som flyktingboende. Tånga Heds återkomst, tänkte jag. Det var inte lätt att leva som flykting i Sverige på 90-talet, speciellt svårt blev det att flytta runt och vänta på ett besked om permanent uppehållstillstånd under en tre års tidsperiod. Det råder dock annorlunda förutsättningar och hårdare samhällsklimat för dagens flyktingar och ensamkommande.

Vi lever i en tid av ökade högerextrema krafter, utbredd islamofobi och inhuman asylpolitik. Sverige har anpassat asylpolitiken till EU:s miniminivå vilket i praktiken innebär tidsbegränsade uppehållstillstånd för alla skyddsbehövande utom kvotflyktingar. Skärpt försörjningskrav vid anhöriginvandring samtidigt som uppehållstillstånd av humanitära skäl kan beviljas i vissa mycket begränsade undantagsfall. Migrationsverket använder sig av medicinska åldersbedömningar för att kunna fastställa åldern på ensamkommande. ID-kontroller på samtliga kollektiva transportsätt till Sverige tillämpas samtidigt som vi vet att det är grannländer till länderna i konflikt som tar emot flest flyktingar.

Jag minns att på vägen till Sverige, åkte vi tåg från Slovenien till Köpenhamn, där vi slutligen tog färjan över till Malmö. Det var en relativt smidig och problemfri resa. Idag behöver också flyktingar och deras barn tas sig över havet för att komma till Sverige. De blir inte bara frusna och blöta utan drunknar.

Flytkingboenden runt om i landet utsätts för bränder och när ett nytt boende ska byggas vinner argument om förlorad havsutsikt eller utsikt över en oanvänd fotbollsplan. Oron över att fastighetspriserna ska sjunka är starkare än oron över att vi inte lyckas rädda liv.

Även den här hösten 2016 har det demonstrerats runt om i landet för en human asylpolitik. Ibland kan jag inte låta bli och undra över hur mitt liv hade sett ut hade det inte funnits plats för mig. Hade jag haft ett liv överhuvudtaget? Det är många tankar, funderingar och minnen som spontant dyker upp under dessa tider när Tånga Hed återigen behöver öppna upp sina dörrar för att ta emot nya flyktingar. Jag kan bara hoppas att många fler följer i Tånga Heds fotspår för att det rättsliga och humanitära ansvaret för flyktingar är kollektiv och internationell.

Posted in Okategoriserade and tagged , .